McDuberg

Finns det något värre än när man inte hittar dem sakerna man behöver och blir bara mer och mer stressad? Ja. När man efter en lång plågsam tid äntligen hittat grejerna, måste stressa till skola och där märka att man har glömt sakerna på bänken hemma. Framförallt när det gäller nyckeln. Aja, inget att haka upp sig på tänkte jag. Skolan rullade på bra. Det gjorde däremot inte solhaga när jag var på väg att cykla hem. Jag fick inte upp stödet! Vafan är det nu då, har det frusit fast eller är det jag som är svag? Jag lyckades stoppa en redig grabb som såg kunnig ut i detta ämne. Han förklarade fint för mig att det var en skruv som var borta. "Jaha, tänkte jag, det var ju inte direkt nån nyhet!" Efter att ha stoppat 3-4 tappra själar gav jag upp och tog min cykel under armen och börja gå hemåt. Halvvägs hemma så slog det mig. Fan, jag har ju ingen nyckel! Nu hoppas jag verkligen att pappa är hemma. Men nej, ingen bil stod på gården. Över till plan B. Hoppas på att extranyckeln är ute. Men nej, jag hittade ingen nyckel. De va bara att be till gud och gå över till plan C, dvs att gå till mina trogna grannar och be om hjälp. Men, va! Dem var inte hemma. Chockerande. Tur nog så har jag alltid en plan D. Mamma. Så det slutade med att jag var tvungen att gå till mammas jobb för att hämta en nyckel. Måste jag nämna att jag även var extremt kissnödig under hela tiden? Nä, för man är alltid det när det händer nått sånt här.

Ja, jag hade iaf tur med vädret!