McDuberg

HAHAHAHA. Haha. Hehe. Hee. He. Heeeelp!

Jag har nu tagit ett kliv ut i vuxen världen och skaffat mig en facebook. Vad sa jag? Jo, jag ha skaffat facebook. Vad är det här för slags skämt? Jag förstår ingenting. Precis, jag förstår ingenting av den där sidan! Vad ska man göra? Och varför? Är det som lunarstorm? Eller bilddagboken? Nä, den där sidan skrämmer mig, den är så .. vit? Den ser så sjukhusaktig ut. Och så har jag hört att man aldrig blir av med den? Precis som en hemsk sjukdom. Åh det här gör mig nervös. Varför skaffade jag den? - Ah juste, Sara berättade att hennes kära mor har skaffat en och lägger ut fina bilder på Sara, och förhoppningsvis på Sören, och det kan jag ju inte missa för allt i världen. Och inte ni heller. Så jag råder er att bli ansiktevän med en viss Desirée! Då ska ni få se på gosaker.

Bilder sen jag, Karin, Ebba och Marina var i Köpenhamn förra sommaren. Jag trodde att jag hade raderat dem, men det visades sig bara att de bara hade gått å gömt sig på en annan dator. OM jag blev glad å se dem, lika glad som jag var på bilden ovan, eller inte riktigt kanske, där hade jag ju tandställning och då är man alltid snäppet gladare!


Natttåg dit, utan någon sovkupé och med irriterande lampor, så jag och Karin bestämde oss för att visa våran coola sida och byggde en koja med hjälp av ett lakan!!


Fyra osäkra svegsbor sitter i Köpenhamns centrum och försöker smälta in.


Jag och Ebba drogs som vanligt till varandra.



Vi följer trenderna!


Ebba och Marina tvingade på stackars mig och Karin en ögonbindel och förde oss till detta ställe, vi har aldrig varit så rädda som vi var de timmarna vi spenderade där inne.


Det blev dock bättre sen när vi fick gå på tivoli och leka av oss lite.

CRAPOUT

Vi hade ett hål på 45 minuter, PERFEKT tänker jag, då hinner jag ju åka hem och hämta lite stuff. Så jag hoppade på min käraste solhaga och började trampa hemåt. Precis när jag steg innanför dörren så började jag fundera. Inte fundera på vart jag hade grejerna, utan, "vad fan gör jag hemma?" . Och där stod jag ett bra tag utan att komma på varför jag cyklat hem. Klockan gick, och tillslut var det dags att cykla tillbaka. Utan nått i cykelkorgen. Dagen fortsatte och jag fortsatte att fundera på vad det var jag hade glömt. Utan nå större framsteg. Ända tills gympan startade och det var dags att byta om.

Fan, mina byxor är ju hemma!!!

Jag är även stålmannen på deltid.


StålMalin, to the rescue

CRAPOUT